Så förvirrad, så förälskad.
Minns hur otroligt tydligt det var. Kunde inte tänka på annat. Pulsen rusade. Kroppen skakade. Händerna svettades. Jag var kär. Kär i dig. Du som satt där mitt emot mig i din rutiga skjorta på cafét, där du motvilligt lät mig bjuda dig på fika.
Det kunde inte vara möjligt. Sånt här händer inte. Inte mig. Jag som är så jävla kräsen. Och där satt du bara och var sådär vacker som bara du kan, jag var så förlorad i dig.
Från den stunden slog mitt hjärta så hårt att det pulserade i öronen. Jag hade så svårt att kontrollera mig själv. För jag kunde ju inget säga. Jag kunde inte berätta hur jag verkligen kände. Att jag älskade dig. Redan då. Där på stationen, när du skulle ta bussen hem.
