3 januari 2013
Kategori: Allmänt
Jag stod där i rulltrappan på skakiga ben och ville inget hellre än att vända. Vända tillbaka, tränga mig förbi uppåt i fel riktning bland T-centralens stressiga och svettluktande besökare. Men jag stod kvar. Med en puls på 200 hjärtslag i minuten försvann fler och fler trappsteg framför mig. "Där, där står hon!", viskade jag ivrigt till mina vänner som tur nog skulle in till stan samtidigt som mig. Snart, så skulle jag äntligen få träffa henne.
Sista trappsteget försvann och jag klev klumpigt ut på golvet. Trotts folkmassan som flimrade förbi kors och tvärs, så såg jag henne så tydligt. Där, lutad mot väggen, så stod den vackraste tjejen jag någonsin sett. Och jag visste direkt att hon skulle bli min.
21 veckor senare, så är hon fortfarande anledningen till att jag vaknar som världens lyckligaste varje morgon.
