Låg nyss och tänkte på hur livet hade sett ut om vi aldrig hade mötts. Om vi aldrig hade bestämt den där kalla dagen i december att vi skulle träffas. Om vi aldrig hade hittat varandra på instagram. Om vi aldrig blivit uppmärksammade om varandras existens.
Jag vill egentligen inte ens tänka på det, får ont i magen, tryck över bröstet och svårt att andas. För tänk vad mycket som har hänt sen dess, vad mycket vi har upplevt tillsammans. Tänk vad vi hade gått miste om. Det absolut bästa som har hänt i mitt liv är du. Och ett liv utan dig är inte ett liv jag vill leva.
Så tack, finaste underbaraste du, för att du kom som fallen från skyn. Fem månader firar vi idag, och jag ser med lycka och kärlek fram emot alla de andra månaderna som kommer.
Om några timmar ska jag äntligen få träffa dig igen, närmare exakt om två och en halv. Det är idag 14 dagar sen vi sist såg. 14 dagar som passerat och varje sekund har jag tänkt på att jag inte är med dig. Att jag äter utan dig. Skrattar utan dig. Går utan dig. Finns, utan dig.
När man hittar den där personen som gör att man känner sig så harmonisk och hel, då känner man sig även så jävla tom och halv utan den. Men det kanske är meningen för att man ska orka. Orka och klara av att vara ifrån den där personen under kortare eller längre perioder. För att man hela tiden kämpar till det att man får ses igen. Till att bli hel igen.
Minns hur otroligt tydligt det var. Kunde inte tänka på annat. Pulsen rusade. Kroppen skakade. Händerna svettades. Jag var kär. Kär i dig. Du som satt där mitt emot mig i din rutiga skjorta på cafét, där du motvilligt lät mig bjuda dig på fika.
Det kunde inte vara möjligt. Sånt här händer inte. Inte mig. Jag som är så jävla kräsen. Och där satt du bara och var sådär vacker som bara du kan, jag var så förlorad i dig.
Från den stunden slog mitt hjärta så hårt att det pulserade i öronen. Jag hade så svårt att kontrollera mig själv. För jag kunde ju inget säga. Jag kunde inte berätta hur jag verkligen kände. Att jag älskade dig. Redan då. Där på stationen, när du skulle ta bussen hem.
Har sagt det så många gånger, men jag älskar när du ler. Hur dina läppar formar sig och hur det rödaste partiet på mitten av din överläpp syns så tydligt. Hur dina ögon blir smala som streck, och att du alltid ser så där busig ut. Hela du skiner och gör min värld så mycket större, och i min mage fladdrar ytterligare tio tusen fjärilar.
Jag älskar hur dina läppar smakar, och hur dom känns mot mina när du kysser mig efter en lång tid ifrån varandra. Känslan av att jag är det viktigast i din värld, och hur självklart det är att jag ska vara just där i dina armar.
Att beskriva hur mycket jag tycker om dig eller hur mycket jag älskar dig är riktigt svårt. Näst intill omöjligt. För det finns inga ord i hela lexikonet som duger. Som instämmer med mina känslor. Med det som mitt hjärta utsöndrar när jag tittar på dig.
Det finaste man kan säga till någon är "jag älskar dig". Men det räcker inte. Inte för mig. För du är inte någon, utan du är allt. Du är månens starka sken om natten, och solens lyckliga strålar i gryningen.
